Samverkansmöte

Idag hade vi möte med logopeden, specialpedagogen, pedagogerna på förskolan och vi om hur vi ska jobba tillsammans för att stötta lille sonens språkutveckling.

Vet inte om vi kom så mycket längre än att nu vet alla vad alla gör. Anton är med i mindre gruppkonstellationer nästan varje dag. Tema, mentorsgrupp, liten språkgrupp o vad det var mer. Specialpedagogen gör nedslag då o då o kollar av o stöttar pedagogerna. Logopeden träffar honom ju nu en period, sista gången imorrn eg men vi sa att mentorsfröken ska vara med en gång också o se vad vi gör så det blir en gång till, sen är syftet att vi ska jobba hemma men med vad vet vi inte än. TAKK tycker logopeden fortfarande är viktigt o hon trycker mycket på att vi ska använda det och att dagis ska lära sig också. Pedagogerna efterfrågade material att jobba med men logopeden verkade inte så himla villig att ge dem nåt. Specialpedagogen initierade tog reda på att det var praxis o upplyste om att material har hon så det verkade som de skulle få det. Förstår inte varför det ska vara så "bara träning hos mig" mentalitet från logopeden. Det är ju mängdträningen som behövs. Hemma är han trött på kvällen o man vill inte o ska inte sitta hela helgen med det. Det är på dagis som han är när han är pigg. Det är klart att de ska jobba med honom. De har dessutom en pedagogisk utbildning som inte vi har. Såklart.

De berättade också att han är mycket mer framåt nu, vågar ta plats, vågar räcka upp handen på samlingen, försöker berätta osv osv osv... De upplever också som att han försäger sig ibland att han "kan" ord som plötsligt hoppar ut som plypla istället för oooii oiii. Fast det är nog snarare så att han då vågar prova ett ord som han länge haft i sitt enorma passiva ordförråd o lyfta det till det aktiva. Det handlar ju mycket om självkänsla, han vet ju mycket väl att han inte kan det som de andra kan på detta.

Det känns mer som att vi är i en positiv spiral nu när det händer mycket o han känner att han kan o klarar av o vågar prova mer o att det bär. Samtidigt som att vi o de med märker att han tydligt vågar mer när han är i en trygg situation o därmed också vågar mer hemma än på både dagis o hos logopeden. Jag tycker nog att han känner av att han blir bedömd hos logopeden o därför berättar han mycket mindre spontant där än både hemma o på dagis. Men den bedömningen tror jag inte att hon håller med om.

Nyheter är att han försöker sig på längre ord, sammansatta ord, som tex armband. Det blir då mycket förenklingar och öppna stavelser men han försöker o han gör sig förstådd, betoningen är rätt. Slutna stavelser som kommer ut rätt... tex en. Ljudet N är också rätt så nytt o inget vi övat särskilt. Ordböjningar som skillnad på min o mig, du och din kommer rätt så klockrent. Vissa tempusböjningar också som när han ska berätta vad han gjort så är det imperfekt snarare än infinitiv som han faktiskt använder. Uttalsutveckling på tex ett ord som bajsa.. som förut var ett ljudhärmande *pruttljud* och kissa som var *sssss* till att han nu dels tecknar dem rätt o det säger att han har baba och tita. Och från att inte ha nåt ord om sig själv till att ha A och ja(g) så använder han jag, mig och Aato. Så visst händer det saker.

Vad gör vi hemma? Vi kör lite lekar, munmotorik... har en kortsamling som heter "kan du göra/låta såhär" o så spontant när det passar att busa lite såklart. Vi tecknar lite, visar lite tecken som han kanske kan vara intresserad av mer aktivt o hjälper honom teckna dem om han vill o visar intresse. Oftast är han dock inte intresserad. Ofta ofta nu kommer vad man säger eller delar därav i retur. Han härmas... o när han säger nåt så säger vi om så han ska höra rätt... säger han då om igen, alltså att han härmar oss så förstärker vi igen o igen o igen... tills han tröttnat o gått vidare. O då börjar man om med en annan mening. Det låter säkert tjatigt för utomstående men det ger dels en översättning till folk som är omkring som kanske inte förstår honom o dels ger det honom att han hör hur det ska vara.
Jag har börjat att inte låta honom komma o visa med kroppsspråket vad han vill ha hjälp med utan att säga nåt alls. Kommer han o vill ha hjälp med byxknappen o säger uuuhh. Så frågar jag vad han vill o lite runt tills jag får ur honom åtminstone ett hjä(lp) eller ett (kn)äppa eller liknande så förstärker jag med ett "mamma, hjälp mig att knäppa byxorna". Naturligtvis gör jag inte så när han är trött o less utan när jag ser att latmasken gnager... :)