Hade idag en medelålders man som patient. Han är döv. Så jag tog raskt chansen att öva lite i skarpt läge. Han var bra på att läsa på läpparna också som de brukar vara men såg glad och tacksam ut över att jag förstod och försökte, tyckte jag i alla fall.
Lyckades fråga efter födelsedata - och förstå svaret.
Berättade att vi skulle ta blodprov i armvecket så han rullade upp ärmen. Frågade om det gick bra, o det gjorde det. Tryckte på efteråt eftersom det blödde duktigt... han tyckte vi skulle tejpa på det gick bra... Nej nej det blöder, måste vänta lite.
Sen skulle vi mäta längd o vikt. Visade o pekade.... med överdrivet kroppsspråk kommer man långt.
Urinprov skulle han lämna med. Fick muggen tecknade kissa... javisst tyckte han o började knäppa upp... ehhh nej nej nej... på toaletten! Där ute till höger. Han gick dit istället.
Kom sen in o frågade om han skulle gå hem eller vänta... o han var klar. Han tackade o gick.
*glad*
Pratade säkert helt bakvänt o så men vi förstod varann tillräckligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om man inte förstår vad en döv patient säger då går det faktiskt bra att skriva om denna någon kan läsa förstås. Det kunde inte jag de första gångerna jag låg på sjukhus så jag slog till läkarna när de t.e.x. kom och skulle väcka mej ur narkosen.
SvaraRadera